enpappasdotter

Jag vill inte fira jul i år. Jag ger upp det helt nu. Varken julklappar eller julmat känns särskilt kul när man vet att allt kommer vara helt upp och ner. Jag vet att det här är för det bästa, och att han kanske förstår att han måste ta tag i sitt liv nu, men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.
Jag kommer inte kunna skriva klart min uppsats idag. Jag kommer inte blir klar med det jobb jag ska. Jag kommer lägga mig på sängen, gå in i min dvala, kräkas lite eftersom jag är i princip i upplösningstillstånd och det är den enda känsla som kommer fram just nu.
Ja, ärligt talat, jag vet inte riktigt vad jag ska göra, var jag ska ta vägen eller vem som ska torka upp efter mig nu..

Vad gör man när lillasyster ringer och hysteriskt skriker i telefonen.. när hon i princip är panikslagen och vägrar vara ensam hemma med en berusad människa. Jag orkade inte, och när hon började skrika åt mig när jag försökte tala om för henne att gå därifrån, då la jag på. Jag orkar inte hela tiden ta över andras smärta, hjälpa dem att hitta ut ur skiten. Gång på gång handlar det om samma sak. "jag vill inte bo såhär, men ingen hjälper mig att fixa nått eget (läs köpa en lagom stor bostadsrätt) så det är så synd om mig".

6 år, så länge har pappa hållt på. 6 år med möjligheten att flytta hemifrån. 6 år.
Varför ska jag vara stark och flytande? Varför kan inten ta hand om mig och mina problem? Eller, om vi säger så här. Jag har egna problem och behöver inte vara räddaren hela tiden. Jag orkar inte det.

Vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag önskar att saker och ting skulle ändras. Men samtidigt inte. Jag vet inte vad jag vill. Och jag orkar verkligen inte med det här just nu. Jag har saker jag måste göra, uppgifter som måste färdigställas, jobb som ska fixas. Men allt det här gör att min hjärna går på högvarv och ältar det som händer... Ältande som jag inte gillar och som jag blir panikslagen. I ett sånt här läge funkar det inte ens att gå in i arbetet, jag kan inte koncentrera mig..

Det var fars dag igår. Jo.. det stod det i kalendern iallafall. Jag hade faktiskt köpt en present under en resa som jag var på.. Men, när jag pratade med mamma i förra veckan så berättade hon att pappa hade fått en impuls och åkt iväg på en resa till solen. Jag är inte förvånad. Jag blir sällan förvånad numera när det gäller min pappa. En vecka där han kan supa redlöst i fred och sola.. jo, visst. Tro fan att det är skönt.

Jag hörde iallafall inte ens av mig till honom igår. Dels för att jag sov större delen av dagen, dels för att jag inte vill prata med honom (jag ringer aldrig, om det inte är akut, jag reagerar för kraftigt på en berusad röst numera), och dels, eller kanske mest för att jag inte ville.
Han hade inte tillräckligt med intresse att berätta för mig att han åker (suget var väl så starkt, även om han inte direkt spottar i glaset i hemmet heller.. dock aldrig bland vänner och bekanta!)

Jag är så jävla less på allt. Rakt igenom. Och jag vet att han kommer vara skitsur i månader efter det här. Och vet ni vad. Även om det stör mig, och det gnager, så känner jag att om han blir förbannad för nått sånt här.. vad har då inte jag att vara förbannad över. Ett liv i spilror, räkningar till psykolog, fullständigt fucked up när det gäller relationer till andra människor. Är jag ständigt förbannad och bitter? Jo.. i ochför sig, men inte på honom och inte så att det stör andra människor.
Jag är så förbannad på honom rakt igenom, för allt han utsatt mig, min mamma, min syster och resten av min familj för. Jag är förbannad för att han varenda gång som det händer något med mina morföräldrar börjar dricka, för att "hans ångest är så stor".. Jag är förbannad över att aldrig kunna lita på honom, att inte kunna ha normala samtal, att så mycket ilska och hat faktiskt finns inuti mig.
Dessutom är jag förbannad på min omgivning. De ser att barn och fru far illa, och de gör ingenting, INGENTING! Vad är det för jävla samhälle vi lever i egentligen?? Läkare, bekanta, vänner, släkt. Hur i helvete fungerar man som människa då? Tror det handlar om civilkurage.

Men om han vill vara sur, så fine. Den här gången kan han få vara det, jag skiter i vilket.

Jag börjar inse att jag måste ta tag i saker mer än jag gör.. eller saker, mig själv, sättet jag mår på. Det är inte bra och jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Om nån har ett universaltips så får ni gärna dela med er.

jag tog en paus, en ganska lång sådan.. rakt igenom har jag nog haft en paus, då jag försökt att fokusera på saker som inte gjort ont, som inte berört och som på något sätt enbart varit ytliga. Det har gått sådär kan jag väl säga..
Jag förstår ibland inte varför jag bryr mig, varför jag inte bara vänder och skiter i allt utom mig själv. Jag tror att svaret är enkelt, jag funkar inte så.. jag måste bry mig, vet inte hur man gör när man fokuserar på sig själv.
För ungefär tre veckor sedan fick jag ur mig mycket av det som jag aldrig kunnat säga till mina föräldrar. Men tidpunkten var den helt klart sämsta. Jag hade kommit hem från en fest, och valt att av bekvämlighets skäl sova hos dem. När jag kommer hem sitter pappa uppe, ordentligt berusad eftersom han supit konstant i två dar innan.. Vi börjar disskutera, framförallt hans missbruk, vad det har gjort mig, hur dåligt jag mår varför jag sliter som ett djur, hur illa han gör oss. Jag är berusad och förbannad, han är berusad och mamma sömnig.. Lillasyster kommer hem, blandar sig i allt, han är elak, vi är elaka tillbaka. Hela tiden handlar det om varför det är så jävla synd om honom. Å så säger han att han vill dö. Att han inte ser nån mening med livet, att han inte är "nån" längre.
 
Jag blir så paff, vet inte hur jag ska betee mig, men samtidigt så känner jag efter det att jag skiter i honom. Helt och hållet. Han kan säga vad han vill nu, göra vad han vill, men jag orkar inte mer. Jag kan inte hjälpa honom med att reda ut det liv som under hela hans livstid varit fel.. Men, det enda det kommer leda till, är att jag drar mig längre och längre därifrån. Jag orkar inte mer nu. Kanske är det för att jag insåg att han inte bryr sig ett jävla skit om vad som händer i mitt liv, hur det utvecklas.. Varför ska jag då engagera mig? Och vem kan jag prata med? Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare..
Fick en panikattack samma natt, tror jag.. kunde inte andas, hyperventilerade och storgrät.
 
Pratade inte med honom på ett par veckor, väntade på en ursäkt, bara ett enkelt förlåt.. Det kommer aldrig att komma..

Det finns saker och ting som jag inte får att gå ihop längre. Saker som jag förmodligen aldrig kommer få ihop. Jag är trött på lögnare, jag är trött på falska människor, jag är trött på dem som bara hör sin egen röst och inte tar in information som handlar om någon annan. Jag är trött på mig själv som aldrig lyckas säga nej och jag är så jävla less på att jag inte kan låta bli att engagera mig i mina föräldrars liv som aldrig verkar fungera som det ska.
Jag är med andra ord less på precis allt. Och det finns egentligen ingen stans där jag kan ventilera så bra som jag gör här. Så det är därför jag gör det (om någon nu tvivlade på mitt syfte).

Kan man fly världen en stund, utan att arbetsgivare, partner, föräldrar och kompisar tror att jag är helt galen? Kan vara så att jag blir det om jag inte flyr ett tag... Jag vet inte riktigt vad jag ska göra..

Jag fick ett samtal igår, en undersökning om hur studenter mår. En hel del handlade om ångest, vad jag känner ångest över. Vad ska man säga.
"-Ja, det är inte bara tentor, ekonomi och jobb efter examen som oroar mig, jag har även en pappa som gör sitt yttersta för att supa sönder sin familj, jag kan aldrig åka hem utan att oroa mig för om det är en "bra" eller "dålig" dag och jag ska hela tiden vara den starka hemma trots att jag mest av allt skulle behöva gå i tusen bitar för att någonsin bli hel."  Kanske inte riktigt vad de vill höra..


Det var ett tag sen jag skrev, kanske för att jag försökt sköta mitt liv, inte bry mig så mycket om vad som händer hos mina föräldrar. Jag vet inte, men kanske är det så att lite av all press släppte när min syster valde att flytta hemifrån och åka iväg och plugga. På något sätt behöver jag inte längre känna att jag var "den dåliga" som flyttade hemifrån. Jag har kunnat stå och titta på från utsidan, åka därifrån. Men bara för att jag kan det, så betyder inte det att jag lämnar allt bakom mig.

Jag inser mer och mer för varje dag vilken skadad människa jag egentligen är. Jag kan inte säga nej, det ordet finns inte i mitt vokabulär, jag vågar inte stå upp för mig själv och säga vad jag egentligen tycker, förmodligen för att jag är så sjukt rädd för konflikter. Jag främjar mig från mina vänner, min pojkvän, det känns som om jag inte passar in, som om jag är fel på något sätt.
Och ändå, så ältar jag destruktivt i sjukdomen. Jag fick sån hjälp på anhörigskolan och i min terapi, även om det var absurt jobbigt. Men nu, när det är över, vart tar jag vägen nu? Jag vet att alaon finns, men den gång jag varit på ett sådant möte kände jag skepsis över allt som handlade om gud. Dessutom kan jag ibland känna, att fokus läggs till så stor del på den beroende. Ja, jag vet att det är en sjukdom. Jag vet att det kemiska beroendet inte går att stoppa så enkelt, men till viss del anser jag (och det kanske är naivt) att den beroende själv väljer att dricka eller inte dricka. Jag vet att jag aldrig kommer få min pappa att sluta dricka, det kan bara han själv lyckas med. Men, hur rättvist är det här egentligen mot alla oss som drabbas av sjukdommen? Vi som får vår barndom förstörd, våra friska föräldrar som blir så färgade av sjukdommen att de aldrig kommer bli sig själva igen?
Om jag ens tänker på hur mitt liv hade kunnat vara med en frisk pappa så får jag ångest. Allt som hade varit annorlunda, allt som hade kunnat vara bra. Jag blir så förbannad! Han har ju en gång tagit tag i sitt liv, slutat dricka och även om jag inte såg mycket av honom då heller så var han påväg att bli en pappa. Men, sen ´väljer han flaskan iställer för familjen.
Jo, det är så jag ser det. Han gör ett aktivt val, han väljer flaskan, han väljer inte oss.

Och det värsta av allt. Jag kan fortfarande inte gå. Jag kan inte lämna allt bakom mig. Jag kunde det inte när jag var liten. Jag kan det inte nu. Och jag vet inte varför. 


Men tack, det är så underbart skönt att veta att jag inte är ensam om allt jag går igenom, alla era inlägg värmer nått så otroligt. Oavsett vilken situation vi sitter i har vi samma problem att brottas med.. Tack alla!
 

Efter förra racet pappa körde, så har det varit rätt lugnt. Iallafall tills igår. Jag trodde faktiskt att han hade tagit sig i kragen. Fy fan va less jag blir.
Stort släktkalas. Jag ringer innan för att kolla vad vid ska köpa med oss, hör redan då att han druckit. Tänker att jag hoppas att jag hörde fel, sitter som på nålar dit.
Vi kommer dit, jodå, visst hade jag rätt. Han håller en pinsamt jävla tal, alla ser ut som fågelholkar, lillasyster håller på att skämmas ögonen ur sig.
Under resten av kvällen blir det bara värre och värre. Jag undviker honom så mycket det går, går ifrån när han kommer till bordet, orkar inte, vill inte prata med honom. Koncentrerar mig på andra människor.
När vi börjar plocka undan och står i köker kommer han och ska "hjälpa till". Vid det här laget kan han knappt gå rakt eller prata ordentligt. Klockan är åtta.
Efter en stund får jag nog och ber honom gå därifrån. Eller kanske försvinna, jag kommer inte ihåg. Han bli skitsur och pratar inte mer med mig på hela kvällen. Han sätter sig istället på en stol i vardagsrummet och nästan somnar.  

Han är en pinsam jävla varelse! Och alla människor omkring oss är så fega att de inte vågar säga nått!
Nu har han bränt sina broar, mamma kommer flytta ut och han kan sitta där själv. Jag hoppas nästan att han super ihjäl sig!  
Är jag ond för att jag säger nått sånt, livet blir nog inte lättare, men det är ju så att om inte han hade varit där så hade allt varit så mycket trevligare. Nykter är det ju trevligt, varför vill man medvetet förstöra det??



Å tack, verkligen, alla ni som lämnar kommentarer, det värmer varje gång.. =)

Jag orkar inte, allt rasar och jag sitter här helt maktlös. Kan inte göra någonting alls.
Hemma är det kaos, mamma packar väskorna och drar, vilket säkert är den bästa lösningen.  Men jag vill inte ha det så! Jag vill ha ett stabilt hem att luta mig mot, något som finns där. Är det inte meningen att föräldrarna ska kunna finnas som ett stöd? Inte skälpa mig när jag har det som svårast?
Det blir på något sätt helt oundvikligt så att jag tänker på mig själv i den här situationen. Förmodligen är det bäst det som sker, även om jag inte tror att det någonsin kommer få pappa att sluta dricka.
Så, just nu känns det som om någon dragit undan mattan från mina fötter. Som att jag hamnat pladask på rumpan.
Jag vet inte hur jag ska resa mig riktigt, och om jag ska vara ärlig, jag är inte säker på att jag vill det heller.
Jag åker och gör mitt jobb senare, men utöver det kommer jag nog mest gå i trans..

Jaha, så var det dags igen då. Tredjevärldskriget rasar hemma och alla ringer till mig. Jag vill egentligen inte veta, jag vill slippa höra.. Men kanske är det så att jag inte riktigt känner den där ilskan längre för att jag inte bor hemma längre. Just nu tycker jag bara synd om honom. Jag tycker synd om honom för att han inte fick nån födelsedagsmiddag, även om han valde flaskan framför familjen. Jag tycker synd om honom för att han kommer bli ensam. Jag är så jävla förvirrad. Mest för att jag tycker så illa om honom när han druckit, hur kan jag då tycka synd om honom?!

Lillasyster lägger all energi på att beskylla mamma för att hon förstör hennes liv iochmed att hon inte går. Jag försöker tala om för mamma att inte ta åt sig, min syster är gammal nog att ta tag i sitt eget liv, tjäna egna pengar och skaffa sig en egen lägenhet. Det är inte svårt! Men vilja finns inte hos henne.

Hur fan ska jag orka mig igenom allt det här..? Varför kan jag inte bara få dra härifrån, glömma allt, slippa allt..

hur gör man egentligen, ska man låssas som om inget hänt, ska man köra på i samma vanliga spår, ska man bara vara..?
Jag är osäker på det mesta just nu.. mina relationer gungar, allihop..  Jag vet inte vad jag ska göra, men jag tror att jag ska fundera lite ett par dagar, sen får vi väl se vad som händer..
Frägan är väl om jag ens vet vad jag vill göra, om jag orkar göra som jag kanske borde men inte egentligen vill.. Allt är förvirrande..

så är det så väldigt skönt att finnas långt bort.. (eller, ett par mil iallafall). Pratade med lillasyster, hon har ett helvete hemma.
Pappa skyller allt på henne, relationen mellan honom och mamma, att han dricker, att han är olycklig. Att hon bara bor kvar hemma för att "lägga beslag på lägenheten". Förstår han inte vad det är han gör mot henne? Förstår han inte vilka men hon kommer ha resten av livet. Det värsta av allt är att det säger mer om honom än om henne.. det är väl så, genom sig själv känner man andra..  

Det värsta är att hon kan resa sig upp och gå, hon kan flytta därifrån, men hon väljer att inte gör det. Precis som mamma väljer att inte lämna honom. Vad ska man då göra? Jag kan inte påverka henne, jag ber henne åka därifrån, försvinna, men hon vill inte fly. Kanske är det en vettig inställning, jag delar den inte, men så har jag oxå flytt från min familj hela livet. 
Jag tror inte att jag kan hjälpa henne, för den enda hjälp hon vill ha är någonstans att bo... (helst en br på gärdet som nån annan betalar...)
 
Jag är så trött på hela min dissfunktionella familj. Varför kan inte jag få koncentrera mig på skola, relation och mina funderigar på barn ifred. Utan att de ska finnas där och omedvetet och medvetet tycka om allt jag gör..